Jag må vara fullständigt galen, men det är också charmen med mig. Att lyfta andra känns varken viktigt eller oviktigt, det är bara något jag gör. Men, ibland, fastnar jag för något som är för tungt. En orimlig tyngd som jag inte klarar av att lyfta. Som att lyfta ett höghus med lillfingret. Då kan det vara lätt att falla in i rollen som den som trycks ner. (Ja, två personer kan tryckas ner samtidigt utan att någon lyfter.) Människan har en förmåga att vara ondsint mot sitt eget inre. Den rollen måste bekämpas. Bäst görs det på så vis att hjärnan finner sitt eget fokus. Man blir förbannad helt enkelt. Förbannad och trött. Då spelar det ingen roll hur resten artar sig, hur många samtal som rings; man har vunnit ändå. Vunnit över dekadens.
Anna och Isabelle har tydligen också talat om ett liknande ämne i helgen. Som man utstrålar får man. Som man tänker händer. Det undermedvetna styr ödet. Osv. Allt är givetvis paketerat i ett Oprahfodral kallat hemligheten. En låg självkänsla projiceras ut på andra och resultatet är alltid misär. Kan det vara så, hur tänker ni?
